Hur Örjanshus blev scouternas hus!

Sedan över 80 år är Örjanshus Boråsscouternas hemvist. Hela huset hör till scouterna och här har man gott om plats för sin verksamhet. Det var 1934 som huset t kom i scouternas ägo. Innan dess hade man hållit till i olika lokaler utan att ha något riktigt hem. 

Låt oss citera ur en artikel som Anders Blomgren skrev i samband med att Örjanshus firade 25 år i scouternas ägo (1959). Blomgren berättar först hur man hade klarat sin verksamhet dessförinnan. 

Under de första åren av kårens tillvaro var gamla rådhuset, som då ännu stod kvar, vår tillflykt. Vi fingo där disponera före detta polis och arrestlokalerna, ofta under konkurrens med råttorna.

Därefter, berättar Blomgren vidare, har man för det mesta fått hålla till i olika lokaler i högre allmänna läroverket. 

Vidare har man fått använda sockenstugan, gamla gymnastikbyggnaden, fortsättningsskolans samlingssal, arbetsstugan och lokaler i stadsbiblioteket. 

Anders Blomgren utanför Örjanshus

Flyttningskarusell

Det har med andra ord varit något av en flyttningskarusell. Flytta har man fått göra när respektive institutioner behövt lokalerna. Det var ofta hastiga flyttningar. Givetvis suktade man efter något eget att hålla till i Anders Blomgren skriver vidare: 

Vår kassa har aldrig tillåtit oss att hyra utan vi ha fått nöja oss med vad som sålunda upplåtits för oss. Bäst är givetvis lokaler, som kunna få fritt ordnas efter vår rörelses säregna metoder och arbetssätt. Vi hoppas länge få något i gamla lasarettet men detta gick helt till andra ändamål. Framställning ingavs då till drätselkammaren med begäran, att kåren i någon annan av stadens fastighet måtte beredas stadigvarande hemvist, men möjlighet härtill fanns icke Vi blevo då hösten 1932 nästan husvilla.

Blomgren fortsätter: 

Just då började vi kasta våra blickar på seminariebyggnaden, som helt stod öde. Verksamheten där hade på sommaren nedlagts. Genom tillmötesgående från seminariestyrelsen och landstingsdirektören upplåta lokaler där för oss tills vidare. Det blev så rymligt, som vi knappast trodde det var sant. Vi fingo tre stora salar, så det blev en till varje kolonn. 
Med obestridlig glädje flyttade pojkarna in där och började med fart och fyndighet sätta bo. Gällde det än blott en tillfällig bostad, fick det ej se ut hur som helst. Enklare bänkar, bord och skåp tillverkades och målades, tavlor och andra prydnader placerades på lämpliga ställen.
Det gamla seminariet visade sig vara en alldeles idealisk plats för vårt arbete, och vi åtnjöt förmånen härav under hela 1933.” 

Ingen lugn och ro.

Men scouterna fick inte leva i lugn och ro någon längre tid. När Borås stad på hösten 1933 köpte seminariebyggnaden av landstinget för att ge lokaler åt några av stadens sociala institutioner. Så var vår tillvaro på nytt hotad. Skulle vi få vara kvar i några lokaler? Vart skulle vi annars ta vägen? Hela kåren levde i en tryckande ovisshet. 

Anders Blomgren fick många frågor från scouterna hur det skulle bli i framtiden. Något besked hade han inte att lämna. 

Många gånger uppvaktade han stadens myndigheter och berättade om det trängande lokalbehovet samtidigt som han underströk hur lämpligt seminariet var. 

När Blomgren fick veta att staden ämnade sälja huset förstod han att här fanns chansen, Nu var det bara pengarna som saknades. Blomgren förstod ju att om någon annan köpte huset skulle vi snart kastas ut på gatan.
Enda chansen att få vara kvar i huset var att på något sätt skaffa fram pengar för att köpa. Men hur?

Någon donator att vända sig till fanns inte och inte kunde man väl begära att folk utan vidare skulle skänka pengar. Blomgren såg som enda utväg att lägga upp köpet som ett affärsföretag.
Anders Blomgren jobbade vidare och skrev vidare:
Jag förhörde mig hos staden om billigaste pris — allra lägst taxeringsvärdet: 55 000 kronor — vidare hos några banker om villkor för ev. lån samt hos en advokat om bestämmelserna för ekonomiska föreningar. Så skrev jag ut listor för andelsteckning i en ev. Borås Scoutkårs fastighetsförening u.p.a. Kunde jag få andelar tecknade för 10 000 kronor återstod att låna 45 000 kronor, till vars förräntande kunde disponeras hyresinkomsten av den i huset befintliga hyreslägenheten, f.d. rektorsbostaden, och företaget skulle då nästan bära sig.” 

Blomgren berättar att han gick till några av stadens fäder med 500-kronorslistan, men intresset att skriva på var lågt. 

Rena islossningen

När bara det första namnet fanns på listan var det lättare att få flera. Den som satte fart på insamlingen var grosshandlaren Harry Wennerlund. Därefter kom det ena goda namnet efter det andra. 

Efter listan på 500 kronor gjorde Blomgren listor för såväl 300 som 200 och 100 kronor. 
”Efter två månaders ”språng” kunde man dra en lättnadens suck: de tilltänkta 10 000 kronorna voro tecknade. Ett preliminärt köp uppgjordes med drätselkammaren f.v.b. till stadsfullmäktige, vars beslut i ärendet vi med spänning avvaktade. Den 11 april kom frågan före — och avtalet godkändes. Vi skulle verkligen få huset för 55 000 kronor. Summan skulle betalas vid tillträdet den 1 oktober. Givetvis fortsatte andelsteckningen, så länge den var ”lönande”. Ju mer pengar som kom in, dess mindre behövde vi låna. I mitten av maj visade listorna en slutsumma på 17 000.” 

Någon andelsförening blev det aldrig. Istället bildades en stiftelse, som fortfarande står som ägare till Örjanshus. 

Blomgren fortsätter: ”Till styrelsens ordförande och verkställande direktör utsågs undertecknad, vice ordförande blev grosshandlare Harry Wennerlund, sekreterare och kassör banktjänsteman Axel Johanson. Övriga styrelseledamöter äro disponent E. Hj. Johansson och advokat Eric Lidén. Överläkare Martin Odin och direktör Knut Robner fungera som suppleanter i styrelsen.” 

Inreda huset.

När nu köpet var klart sattes full fart att inreda huset. 

”Från penninginsamlingen, som fortgått hela tiden, togs 5 000 kronor till reparationskostnader och 15 000 kronor till köpeskillingen, varför endast 40 000 kronor behövde upplånas.” 

Scouterna själva hjälpte till vid lokalernas iordningställande. Så mycket som möjligt gjordes själva. Allt gjordes för att allt skulle vara putsat och snyggt lagom till invigningen. 

Anders Blomgren avslutar sin artikel: 

”Så blev allting klappat och klart för invigningen. Pojkarna kunde med glädje visa de 90 donatorerna, hur deras penningar blivit använda, hur det inköpta huset förvandlat till ett trivsamt scouthem.” 

Till detta kan bara läggas att Örjanshus än i dag är ett fint, trivsamt och ändamålsenligt hem för scouterna i Borås. 

Ovanstående text kommer från boken: Scouting i Borås 100 år 1911-2011 som finns att köpa.